(Lite stavfel här och där) Skriver fort.


Våra drömmar ska bli sanna! Det är drömmarna som håller oss vid liv! Utan drömmar, inget liv.

En dröm behöver inte betyda någon lyxigt eller något som ger oss pengar. Man har sina olika.
Vågar alla sattsa på sina drömmar? Eller är vissa fängslade i en personlighet pga vännerna man har?
Människorna man lever runt?

Att han en dröm handlar inte bara om en önska, utan en modighet och stolthet. Självsäkerheten också såklart.
När man ska välja skola efter nian. Väljer alla samma skola för att kunna fortsätta gå i samma klass?
Stannar vissa kvar i samma för dom är rädda för förändrig? Eller kanske passar bara den skolan dom redan.

Fler än vad man tror gör val i  tonåren som man kommer ångra. Det är jag helt säker på.
Man vågar inte sticka ut. Man vågar inte välja själv. Bara går i kompisarnas fotspår och hoppas på att allt ska vara som förut. Nu har jag ett år kvar i min skola. Jag har aldrig förändrats så mycket som när jag började gymnasiet. Tror jag alla gör. Speciellt om man går efter sina val och drömmar.

Jag har precis som säkert alla andra tjejer drömt om att bli sångare när man var yngre, haha. Man såg Britney Spears och tänkte hur underbart allt är. Sången sket man ju i haha.
Så redan som liten började man få små drömmar om något. Men sen mot femman sexan börjar man hamna lite på plats. Det där med sångare va ju bara för man ville va som Britney o alla.
Men sång är inget jag tänker sattsa på direkt haha. Inte nu när man blivit äldre och insett vad man egentligen vill.


Sen bli man äldre börjar sexan och tror man är as stor och ball. Börjar sjuan och är förvirrad om man är liten eller stor. Man gör saker i skolan, och vissa saker fångar ens uppmärksamhet. Man blir intresserad.
Hur länge intresset håller beror på hur mycket man egentligen vill det.


Jag hade en person i min skola för länge sen som hade/har en grym talang. Ja kallar den personen för x nu.

X ville aldrig synas med det. Aldrig visa det för något. Bara gömma sig undan och ha dold talang.
Jag vet att jag alltid sa hur bra x va. Men förstod x? Vågade x bara inte se det själv?
För mig visade x ofta en sida som inte andra såg. Jag är väldigt bekväm av mig som nog fick x att känna sig likadan runt mig. Så fort många andra gick omkring och sa kommentarer som var positiva blev det bara en tystnad. Jag såg en sån personlighet i x. Ibland kom den fram. Men väldigt sällan.

Alla vågar inte visa det dom kan, visa vad dom kan verkligen försörja sig med i framtiden.
Men dom som vet att ni kan något, man ska aldrig vara rädd för att visa, eller för att göra fel.
Det är bara att köra! Det värsta jag varit med om är folk som sa "Men det kommer du aldrig klara"


Jag har  träffat tjejer och killar som sagt till mig att jag inte ska hoppas på något osv.
 "Men bella, tror du själv det kommer gå" "Asså, seriööös vet du hur svårt det ääääR"

Det ända jag tänkte då men aldrig sa var. "Men ursäkta, vet du hur braaaa jag är"


Jag förstod i början av femman vad jag ville hålla på med. Men har bara blivit mer detaljerat efter åren.
Då var det mer att jag sa ämnet. Inte vad i ämnet.
Men många som gick utan drömmar och hopp dom sa bara "men beeeelllaaa"  Ja vet inte hur många "men bella" jag hört i mitt liv haha. Tror det som gjort att min självförtroende har byggts upp så mycket. Jag har aldrig brytt mig om andras åsikter när det gäller mig själv. Jag kan påverkas lite, men visar det inte isåfall. Stänger bara av och lyssnar på vad jag själv tycker och vill. Inte alla som kan accpetera ett sånt beetende och måste då vara kaxig mot en. Jag har alltid lyssnat på andra och vill höra vad dom drömmer om. Men han nog aldrig mött någon som har lika stora drömmar som jag. Inte förrän jag började gymnasiet.

Man har en liten osäkerhet i sig, det har alla. Men man ska tränga bort det och börja drömma!
Börja våga drömma! Alla är bra på något!
Dom som skrattar och säger "ihih men nej sluta jag e dålig juh" Dom vet redan att dom är bra, haha så behövs inte sägas. Men dom som tittar ner i bordet, bli smågenerad och man ser att något är fel. Dom vet inte om det. Dom måste höra det!! Alla kan inte upptäcka det själv. Därför är det viktigt att man alltid delar med sig av sina talanger. Låta andra se. Även fast det kan finnas någon som garvar och säger "HAHHAH, asså vilket skämt"  
Ett äpple i halsen på den personen skulle inte skada. Låt den garva, låt alla garva. Men dom vet själva att du är duktig om du verkligen är det. Men alla vågar inte avslöja vad dom vet, vad dom ser. Så dom skrattar och är as tuffa istället.



Man kan inte vara grym på sin dröm redan i 15 års åldern. Det är sällan någon är det. Därför dom som är det bli så stora direkt. För dom visat det i sån ung ålder.

Men man ska ALDRIG underskatta sig själv!! Finns alltid mer att lära och se! VA ALDRIG NÖJD!


Man kan ta åt sig som yngre när man berättar sina tankar och drömmar för vissa. Då man får negativt tillbaka.
Men det går över och söker man stöd så för man säkert ett ärligt svar på om man är bra.


Antingen går drömmarna åt helvete eller så går det så bra att du kan skratta åt dom i lågstadiet som sa att du inte kan.


När jag bytte skola för att börja nian så valde jag efter vad jag tyckte lät bäst. Det fanns ett val som alla tog. Och jag kommer aldrig glömma när jag stod och packade gympakläderna en gång. Då alla hade bestämt vilken inriktning sjuan till nian dom skulle gå. Då sa en person till en annan.

"Ne men asså alla dom ska gå det så då vill jag också det, man hamnar i samma klass då typ"

Herregud, vännerna flyttar inte till mars? Dom flyttar klass!!!!!!
Så man ska gå efter vad alla andra gör? Då kommer verkligen drömmarna gå åt helvete haha.

Jag gillar inte folk som säger att dom inte kan, när dom är hur bra som helst på något. Vafan, hållkäften, du är helt otroligt bra????!!!!

Man kanske lever i en värld hemma där man aldrig får höra av sina föräldrar hur duktig man är. Man kanske inte får komplimanger eller uppmärksamheten. Det kan påverka mycket. Man säger "Mamma kolla här"
Å samtidigt som mamman ska klaga på något, eller hon måste ruuusa och hämta nån lillebror på dagis....
Seriöst! MAMMA STANNA FÖR I HELVETE! TITTA PÅ VAD JAG GJORT!!!!!!!
Sen om mamma eller pappa gott så känner man i magen, halsen överallt hur självförtroendet precis sänktes hundra miljoner meter ner. Det är som när man är skiträdd och bara har klumpen i halsen.
Vissa kanske får den uppväxten och får aldrig visa sina talanger hemma.  Då blir det svårt att ta fram den i skolan eller på andra platser.

Jag hade en lärare en gång som alltid sa att jag hade talang. Att jag hade världens bästa fantasi. 
Mina berättelser jag skrev i lågstadiet fick alltid lärarna att skratta. Jag var konstnärlig på mitt sett.
Varje gång vi skulle rita, jag kunde sudda 5454252452 gånger. Jag var aldrig nöjd med bilden.
Ja ville ha bättre och bättre.

Men nu är inte rita min talang. Absolut inte! Haha, den här texten här handlade inte om att jag kunde rita. Utan att jag skapar från min fantasi. Jag vågade tro på vad jag tänkte.

Sen blev man äldre och mera fantasi och personlighet kom fram i mig.
Vad man lyssnade på för musik, vad man gjorde efter skolan osv.

I sexan till sjuan kunde jag sitta och lyssna på Michael Bolton, när många av alla andra tjejkompisar eller bara andra lyssnade mera på musiken som aa ni förstår. Shakira kanske osv. Som jag också såklart lyssnade på och alla andra artister som va inne. Men hade alltid saker i mig som inte alla hade. Jag har alltid varit den personen som vågar sticka ut. Vågar ta risker och testa gränser.
Men va en väldigt busig unge haha.. så alla gränser jag gick emot kanske man inte skulle...

Kunde spela låtar och folk tittade på mig som om jag var 50+. Haha!
Ja har alltid haft en bra känsla för musik. Oavsett åldern jag varit i. Men vissa dömmer ju direkt haha. "Men bella va fan lyssnar du på"   "men bella" igen :P.  Blev en vana man hörde ofta.
Inners inne tänkte jag bara "men fuck off, jag älskar det"  men inget man sa då.

I högstasiet sen så blev jag mer och mer intresserad av min dröm jag har idag. Mer på allvar.
Sa inte så mycket om det, höll det mest för mig själv pga att jag redan visste vad man får höra när man berättar sina drömmar för dom som inte har några. Men mina tankar om min dröm slutade aldrig. Vissa försökte ta del av det när jag berättade ibland. Men bara jag som fortsatte. Dom hittade sina vägar.

Sen när man slutade nian så hade jag ett samtal med en lärare. Då berättade jag länge om mina drömmar jag hade. Hon hade t.o.m märk mina talanger, då vi hade vissa uppgifter där jag hade chans att ta fram den sidan av mig.

 Det samtalet kommer jag aldrig glömma för hon fick mig på sånt bra humör.
Hon sa alltid till mig "Bella, du kommer fixa det här, jag vet det"   Då log ja bara mot henne och inners inne älskade henne haha. När jag annars på lektionerna avskydde henne :P.
Det fanns såklart vissa i klassen som kunde säga positivt även fast dom själva är helt lost när det gäller framtiden. Det uppskattade jag alltid. Dom visste jag att jag alltid hade på min sida.


Sen blev det gymnasiet och allt blev som jag ville. Allt har gått som jag velat och kommer bara gå bättre. Sista året i skolan ska verkligen och kommer bli karriär år för mig.

Ni som har drömmar men inte våga visa som. Visa dom hemma iallafall! Se till att någon får se!
Vad som än kommer att hända i framtiden spelar ingen roll just nu. För tror du på dig själv och vet vart du vill, kommer du hamna där.  Det måste inte "gå i släkten" typiskt svensk att säga..
Tänk bara  "Fuck alla, jag jagar min dröm!!"  Hahah! 

Desto tidigare man börjar drömma desto mer tid har man på sig! Ingen är omöjligt! Och dom som tror det kan sluta med det direkt och vakna upp. Gör något åt saken!

Inget kommer flyga till dig, man måste sattsa själv! Lyssna på sig själv och veta vart man ska.
Tillslut får du som en hel resa av fantasi i dig som blir svårt att gömma. Den blir för stor att dölja.


Även fast alla inte kan lyckas, ska man ALDRIG sluta drömma!
Vet du att du kan? Gör det! Men bevisa och få folk att inse din talang.

 Ja har en grym dröm som jag aldrig kommer sluta jaga. För jag vet att jag kan!