Jag måste säga att jag känner mig lite obekväm med att berätta för mycket om mig själv i bloggen.
Men väll lika bra, nu när jag ändå skriver så mycket om vad jag tänker på haha.
I verkligheten är jag den personen som inte låter folk komma mig för nära för snabbt.
Håller dom flesta på avstånd och låter inte vem som helst få veta för mycket.
Låter andra skapa sin egna uppfattning av mig. Sen märker jag att vissa bli mer intresserade av mig och vill veta mer. Då visar jag mer personlighet och oftast chockar många med vem jag egentligen är.
Jag är väldigt vänlig och förstående. Sätter alltid andra före och vill vara bra i allas ögon.
Jag vill hjälpa och ge folk bättre självkänsla. Sprida min positiva attityd och ge glädje.
När jag träffar människor tar jag först fram några av mina sidor. Jag är rolig, lätt att umgås med, vågar prata.
Då kan många se mig som rolig rolig rolig och inte förstår vad jag egentligen tänker.
Ja menar, kan jag få fram ett bra skämt, då måste ändå min hjärna fungera rätt grymt också.
Men vissa luras av mig och tror att jag inte märker hur dom smått dömmer mig direkt.
Sen när jag visar min andra sida då knäcker jag dom på sekunden.
Så det är nog det jag är bäst på. Märka hur andra lägger märke till mig och va smart nog att inte låta alla komma för nära.
Det var en kompis till mig som sa det en gång. Folk kan uppfatta dig fel när du är rolig och framåt och inte visar dom andra sidorna. Du är så smart att du inte låter alla se ditt andra jag. Men jag som är din kompis känner dig och vet hur du fungerar.
Och det gör hon verkligen, förstod jag när hon sa sådär. Du bäst <3
Men sen finns det dom som ser direkt vem jag är. Utan att jag ska behöva dölja talanger.
Dom personerna har alltid sagt det till mig direkt.
Jag har hamnat i situationer där även vuxna vill ha min hjälp, höra mina råd och bara lyssna på mig.
Jag är väldigt annorlundare än många i min ålder. Jag har fått många som har sagt nu dom senaste tre åren. "Bella du var så flummig då men nu har du börjat mogna".
Det roliga med det är att: Nej jag har inte varit korkad tillbaka i tiden direkt haha. Jag har bara visat min roliga sida, inte seriösa. Den har jag hållit för mig själv. Sen när jag inser att folk faktiskt kan uppfatta mig fel, så har jag lugnat ner mig med det. Lagt rolig och smart på samma nivå.
Bara för att man har humör behöver man inte vara en idiot? Bara för att jag har vågat ställa sjuka frågor i klassrummet eller vågar skrika nått kul på tåget behöver jag inte vara dum i huvudet - tvärt om.
Jag är en tjej med stora drömmar och bra självkänsla.
Jag tar aldrig skit om jag inte förtjänat det. Även om jag ibland kan ha svårt att erkänna misstag. Men tillslut gör jag det, men kan ta en stund haha.
Jag är aldrig elak, väldigt sällan. Men har någon gjort mig så illa att jag måste ge tillbaka, verkligen måste. Då gör jag det 3444 gånger värre, för att visa hur taskig jag kan ge tillbaka. Är någon dum mot mig är jag oftast inte elak tillbaka.
Men det beror lite på vem det är, vem personen är för mig.
För jag blir nästan aldrig ledsen eller sårad. Men när jag väl blir det tar der hårt på mig.
Jag kan umgås med alla människor. Jag HAR umgåtts med många olika typer. Ser personlighet, inte utseende eller intresse.
Kan komma hem med "klassens tönt" och alla undrar varför jag är med henne...
Jag ser personligheten, gillar jag den så stannar jag. Bryr mig inte om vad andra tycker eller ser.
Jag har testat dom "coolaste i klassen" Som inte alls behövt vara sånna märkvärdiga personer...
Alla ni kan tänka er har jag varit med om.
HÄNDELSE I LÅGSTADIET
En gång på gympan i 3an så sa dom "coolaste" killarna till en tjej "Men du är dum i huvudet"
Typ det elakaste man kunde säga då haha.
Iallafall så såg jag på henne hur dåligt hon mådde. Hon blev helt kall och hon rodnade och man såg att tårar var påväg. Sen när vi skulle köra kungen haha boll-leken, så ser jag hur hon sitter bakom en plint och gråter.
Där inne där man hade alla sånna saker. Så inte vid en plint mitt i leken.
Då springer jag dit menads spelet är igång och sätter mig med henne. Eftersom det var så länge sen så har jag svagt minne av konversationen vi hade. Men jag minns att jag frågade hur hon mådde. Då svarade hon att dom kallade henne för dum i huvudet. Och då var jag inte tillräckligt smart för att kunna säga att dom leker balla och är egentligen världes sopor. Men jag sa tillbaka att hon bara ska strunta i dom och vara med i leken igen.
Minns inte vad hon svarade men det slutade med att vi gick in i omklädningsrummet och hon drack vatten och sen var vi med i leken igen.
Nu kommer det bästa. När vi kom ut från omklädningsrummet så kommer läraren mot oss och frågar vart vi har varit. Då utan att tänka säger jag direkt. "Jag gjorde illa foten, hon följde bara med mig"
Jag tog skulden. Jag tyckte inte att hon skulle behöva berätta vad som hade hänt. För då visste jag att läraren skulle prata med killarna och sen skulle jag få skit från killarna hahah. Så lite ego tänkte jag. Men samtidigt väldigt snällt och generöst.
Sen när jag kom hem den dagen från skolan så berättade jag för mamma hur snäll jag hade varit haha.
Då berättade mamma en sak för mig som faktiskt stämmer.
Hon tyckte att jag var stark och modig. Men varför jag kanske var starkare än henne?
Hon frågade om tjejen hade tjejer till syskon. Och berättade att när man är uppväxt med bara tjejer till syskon så blir man som en prinsessa oftast. Man lär sig inte hur det är att hantera killar och ta deras snack.
Killar är mycket grovare i munnen och kanske vågar mer. Då sa hon att jag klarar av allt sånt pga att jag bara har vuxit upp med killar. Haft fyra eller fem killar som jag växt upp med. Två av dom är syskon och resten bara väldigt nära vänner. Som fortfarande ger mig stöd och alltid kommer finnas där.
Har jag hört sånt hemma på "skoj" 4345 gånger. Då känns det inte konstigt att höra det från en löjlig klasskompis.
Men någon som nästan aldrig för höra det. Utan bara hur söt snäll och fin man är, då blir orden mäktigare mot hjätat och man kan inte hjälpa det.
PURBERTETEN OCH BRÖST
Jag har alltid uppskattat mig själv för den jag är. Man kan inte vara helt nöjd. Men det som går att göra någonting
åt, det gör jag.
När man är 15 och hormoner håller på som tusan i kroppen. Man är varken flicka eller kvinna. Man sväller upp under puberteten och brösten blir ENORMA haha. Man tycker kanske man är tjock och får massa komplex.
När jag var 15 började jag träna hemma. För jag trodde verkligen att jag var tjock. Säkert för att man får höra på skoj hemma av sina bröder, TJOCKIS osv. Haha. Men det var bara puberteten, man blir rundare i ansiktet osv.
Sen när man närmar sig 17-18 så börjar det släppa. Ansiktet börjar bli smalare och få form. Brösten blir mindre
:( fack. Hhaha!! Men dom blir äkta! Inte helt uppblåsta som många har och killarna dräglar. När dom inte inser att dom där tuttarna försvinner om något år. Kroppen bli mer kvinnlig och redo för att föda hahah. Inte för att man borde föda när man är 18, men egentligen är det då man är som mest mogen för det. Kroppsmässigt!!!!!
Jag har alltid drömt mig bort i musiken. Jag älskar musik. Men då tänker man ju, jaha och vem fan gör inte det? Men jag verkligen älskar älskar älskar älskar.
Jag klarar mig inte fem timmar utan musik. Inte ens två. Jag måste ha musik till mina öron hela tiden. Det hjälper mig att klara vardagen. Vad det är för musik är väldigt olika. Min musiksmak är helt otrolig haha. Jag tål verkligen allt. Dom flesta har sina stilar eller alla lyssnar på samma skit bara för det råkar vara nytt. Jag går på känslan. Ljudet bakom rösterna och texten.
Texterna i låtar tänker jag alltid på sist. Det var vara låtar som är snuskiga och töntiga men själva ljudet är så bra att jag dööööör.
Jag älskar musik som ger mig känslor. Låtar som kanske ger än ett klarare huvud och man tänker starkare. Musik som får en att inte kunna sitta still. Michael Jackson tror jag har gett många den känslan. Han musik är förmodligen bland det bästa som gjorts. Har man känlsan, kan man musik, så går inte att INTE röra på sig när han sjunger. Så synd att någon så grym skulle försvinna.
Musik är fan allt! Piano ljudet, dunken från hipphopp, känslan av tecno eller trance.
Varför ska vissa artist namn blivit nått som ska va dåligt? A men westlife, bögarna.
Vadå bögar? För att dom kan sjunga bätte än dig eller? För att dom får mer tjejer än du någonsin kommer få?
Många sånna grupper blir stämplade direkt pga deras smörlåtar osv. Men det kan faktiskt vara riktigt bra. Vissa låtar skriver ju histora, minnen. Samma med backstreetboys och allt sånt.
Christina agulera "Men skojar du hon e sååå OOOOLLLLD"
ÖÖH, en tjej med den rösten kan fan aldrig bli old. Hennes röst kan fan ge mer gådhud än Celine Dion ibland, som är ett extremt ex på någon med känlsa.
SVÅRFLÖRTAD ELLER INTE?
Det med att det är så viktigt att man inte är för på eller ger för mycket tid till någon annan.
Visst det funkar faktiskt att om man dissar någon så fortsätter den att höra av sig mera osv.
Men vafan, varför ska det vara så? Jag fungerar inte så. Tror du jag är lätt att få då eller? ABSOLUT inte....
Bara för man inte väljer att skita i att svara ibland eller att va dryg med korta meningar så är man inte lätt för det.
Bara för man är trevlig och inte kör massa spel för att försöka vinna mer uppmärksamhet.
Vissa spelar så svårflörtade. Då har jag testat ibland att göra samma tillbaka mot just den personen för att se vad som händer. Då helt plötslgit får man 5434434 mer sms och mer från den. Då är ju beviset på bordet. Han spelade bara för att försöka vara speciel. När han bara är töntig....
Självklart kan man inte alltid vara alla till lags och snacka med alla. Men man ska inte vara dryg och leka svår för det. Du kan vara lika svår även fast du är trevlig och framåt. Vad den andra personen får för hopp spelar INGEN ROLL. Det du menar själv, det du skriver så som du framställer dig - det är vad som spelar roll.
faaaaaaaaaaaack
word! fan va du har rätt bella! <3
1